En torsdag på Parnell Street

Vaknar upp till ljudet av en mobiltelefon. Med tanke på det pipande ljudet lär det vara min relik från sent 90-tal som ligger där och hoppar på stolen. Klockan redan åtta på kvällen. "powernappen" varade i hela två timmar och den kan gärna vara tills i morgon bitti. Regnet slår mot skitiga fönster och den där förbannade signalen fyller fortfartande rummet. Till slut får jag nog och möter en entusiastisk röst i luren med beska kommentarer. Kareoki-kväll på Whoolsheed står på agendendan. Vaknar till när mitt ansikte möter vinden och mina öron fylls med tutande ljud från arga bilister. Bekanta ansikten hälsar vänligt på mig när jag entrar stället. Stället är packat till max och det är två överförfriska tjejer som väntar på att få sin chans i rampljuset. I högklackat lyckas de mot alla odds ta sig upp för trappan och entra podiet för att sekunder senare dra igång den hemskaste versionen av låten "angels" som någonsin skådats. Till deras räddning stämmer hela stället upp i allsång och låten får till slut den avslutning den är förtjänar. "Nothing else mathers" bekanta text dyker upp på duken och en bufflig snubbe tar ton och frustar i micken som besatt. Kareoki är riktigt underhållande så länge folk sjunger helldre än bra. Innan snubbel lämnar för kvällen hinner dock en ung Tom Jones -kopia sjunga "sexbomb" med tillhörande höftrörelser. Killen kan sjunga riktigt bra men den totala saknad av självdistans gör att responsen från publiken uteblir. Tar sikte mot snubbelhemmet. Visslandes. Lite gladare, litte piggare.
Cheers.

6 dagar kvar...