Let´s go Murphys!

I går kväll förflyttade jag mig till The Ambassador Theatre för att bevittna ett gig med Dropkick Murphys.
Förband var The Living End från "down under" som röjde på ganska bra. Musiken hade starka influenser av Green day. Skulle jag vilja vara elak skulle jag kunna säga att det var ett australisk plagiat av green day fast sämre och med en känsla av pojkband. Vid närmare eftertanke kunde de ha spelat tonårsgrabbar i den eviga såpan neighbours (som jag för övrigt börjat följa på RTE2, enda kanal som vi får in med vår antenn) Ett plus till basisten dock, som lirade på en gammal kontrabas. Coolt. Men eftersom jag inte är en elak person nöjer jag mig med att konstatera att det var helt okej bakgrundsmusik till öldrickande irländare som ivrigt väntade på kvällen huvudakt.

Let´s go Murphys! Mina förväntningar var högt uppskruvade på Boston-bandet med Irländska rötter. Lite väl uppskruvade kanske visade det sig, då jag tyckte att ljudet var kasst. Bara vissa instrument nådde mina öron och sången kom bort emellanåt. Dock kan men ej klaga på öset. Både på scen och bland alla tokiga männisor som fyllde the Ambassador Theatre.
På det stora hela var det en medelmåttig konsert i mina öron. No more. No less.

Bäst: Allsången i de flesta låtarna. Fields of Athenry och The Clash -covern; Guns Of Brixton

Sämst: Ljudet och en aspackad gammelmorfar på en sådär 65 höstar som spillde ut öl över mig 3 ggr.

46 dagar kvar till julafton.