The Streams of Whisky

Hej fredag! Du kom inte en sekund för tidigt. Hade torsdagen varit lika trevlig hade jag inte längtat lika mycket efter dig. Har varken tid eller kraft och skriva någon utförlig historia just nu om alla hinder och problem som prövat mig under veckans avslutning. Med ett leende på mina läppar tänker jag grina oturen i anskiktet, borsta av mig ansvaret från mina axlar för att försvinna in i dublin dimman.

"I am going, I am goingAny which way the wind may be blowingI am going, I am goingWhere streams of whiskey are flowing" , Shane MacGowan

-

Bolton Street - Snubbels nya hem

Delar Lägenhet med Sleepy. En vecka har gått sedan vi flyttade in på Bolton street. Valde mellan lyx på Landsbygden eller bo i city där man har nära till allt. Det blev det senare. I vår trapp bor en indisk familj. Möter ett nytt ansikte varje gång jag öppnar dörren, undrar hur många de bor där inne? Luktar lite skumt i trappen, kan beror på att folk hänger tvätt där, eller den 100 år gamla heltäcknings-mattan. Övriga alternativ väljer jag att inte fundera över. Vi har två stora fönster. Genom dem hörs dånet från den intensiva trafiken. Under oss ligger det en rumänsk livsmedelsbutik som säljer rumänska chips med smak av tidningspapper. Har tagit ett tag och vänja sig vid vår nya residens men det känns all mer som hemma. Tror Sleepy instämmer även om han verkar oroa sig över det faktum att vi inte har någon TV. Läget är helt perfekt. Gångavstånd till allt i princip (Gångavstånd är en subjektiv bedömning). Mycket skönt med tanke på att bussar och taxis kommer och går när de behagar. Här existerar inga precisa tider. Allt inom en timme varkar anses okej. Otroligt frusternade för en som kommer från svedala där "att komma i tid" är något som kommer med modersmjölken. Finns en viss charm med vår skamfilade lägenhet. Eller är det kanske något man intallar sig själv när man vandrar förbi nyrenoverade Penthouses, med glasbalkonger och Klara färger.

Med natten genom O´Connell Street

Med andan i halsen springer snubbel upp för O´connell street. Regnet står som spön i backen. Hjärtslagen Ackompanjeras av sirener och och stim. Bredvid statyn av Daniel O´connell hänger knytnävarna i luften. Förevigad av sten tittar han ner, den gamle nationalist hjälten. Några överförfriskade Irländare ligger i en vattenpöl och brottas. Nästan 100 år sedna revolutionen härskar våldet fortfarnade på O´connell street, om än för några få minuter. Den Irländska polisen "Garda" rycker in och avbryter tummultet med några väl riktade batongslag. Kläderna är genomsura nu. Ingen idé och springa mer. Rundar hörnet till Parnell street. Utanför en pub halvligger en gammal sliten tant och beklagar sig, benet verkar brutet, ambulansen stannar till. Jag snubblar vidare längst gatan, trött och avtrubbad. Ljudet från O´connell street känns allt mer avlägset. Stillheten följer mig resten av vägen hem. Somnar innan huvudet träffar kudden.

Prolog

Med budgetflyg och hunger efter nya erfaranheter lämnade Snubbel landet lagom för att bege sig till den gröna ön. Tre veckor har passerat på tre sekunder. Dublin framstår allt mer som en gammal boxare. Ärrad men stolt, skitig men vacker, glad men allvarlig. På ålderns höst fajtas den gamla stan för tillfället endast med sitt förflutna. Med friska EU-stålar och massindvandring är Dublin en stad i förändring. Skamfilade hus får sällskap av nya och människor från alla världens hörn flyttar hit. På pubarna hittar man genuina Irländare, turister och vilsna människor som undertäcknad med en Guinness i handen och skrattet i halsen. Europa har kommit till Irland för och stanna men är Irland redo för Europa? Och framför allt, är Dublin redo för Snubbel?